Vandringen till Gottsunda utgick från den dåvarande Fjärdingstullen. Denna tullport låg nedanför slottet i Engelska parken där universitetsbiblioteket Carolina Rediviva nu ligger. Efter en kort vandring utmed landsvägen mot Norby, förbi slottets trädgård (nuvarande Botaniska trädgården) nådde man Lasseby backar.

Här var man nu redan ett gott stycke från staden och de enda byggnaderna som syntes var Domkyrkan och Slottet uppe på åsen. Utmed vägen låg åkrar och ängar. Betande får, kor och hästar gick i hagarna.

Linné var särskilt noga med att lära studenterna de svenska trädslagen och vad de var lämpliga till. Vid en exkursion den 22 maj 1752 hade han en lång utläggning om askens stora användbarhet (Fraxinus excelsior). "Sielfwa trädet är hårdt och segt, i synnerhet då den wäxer på feta ställen, då ytan öfwerträffar Eken i hårdhet. Är alltså tienlig till hwarjehanda redskaper, såsom harfwar, hiul, axlar m.m." står det i protokollet.

På vägen mot nästa by gjorde man flera uppehåll. Hagmarkens växlande karaktär intresserade uppenbart det botaniska sällskapet eftersom många växter antecknades i protokollet. Här noterades tvåblad, lummer, skogsstjärna, mjölon och kråkbär. Vid Norby kärr, vilket på den tiden bör ha varit en våtmark med delvis öppet vatten, fann man tätört, hjortron, sileshår och rosling. I folkmun kallades kärret sedan gammalt även för "Norby helvete". Varför, kan man undra. Landsvägen från staden gick alldeles i kanten av kärret och kanske hade någon irrat fel i mörkret, gått ner sig och drunknat. Eller räckte det måhända att kärret födde mygg i stora mängder…

Norby har mycket gamla anor. Byn nämns första gången i skrift från 1300-talet men redan under vikingatiden hade marken odlats och bebyggts. I byns närhet finns ett gravfält från 800-900 talet e.Kr. Två runristningar i hagen norr om byn berättar bl.a. om hur bröderna Ale och Ifurfast lät runristaren Ubbe hugga minnesord över sin bortgångne fader.

Under Linnés tid fanns här sex gårdar placerade i rad utefter den gamla byvägen. Av dessa ägdes två av Uppsala akademi, två hörde till kronan och två brukades av självägande bönder. Byn skulle även hålla en soldat, så kallat rusthåll under Upplands regemente. Soldattorpet finns fortfarande på sin gamla plats. Här hade soldaten och hans familj en egen tomt med fähus och en köksträdgård.

Vid Norby finns en källa. Att ha tillgång till en kallkälla nära byn var ovärderligt. Särskilt på vintern var det särskilt viktigt att den gav tillräckligt med vatten för att räcka även för de stallade djuren. Källan krävde skötsel och omsorg så att den inte slammade igen eller sinade. Ofta var den också inhägnad så att djuren inte skulle förorena vattnet. Linné insåg källvattnets betydelse för hälsan och noterade särskilt om det verkade innehålla hälsobringande mineraler.

På Linnés tid svämmade Hågaån årligen över och omgavs på sidorna av kärr och sankängar. Där berättade Linné om ängs- och kärrväxter. Våtmarkerna är nu utdikade och torrlagda och Hågaån är delvis uträtad. Den intilliggande källan med sitt lilla kärr utgör den enda sista resten av de våtmarker som ursprungligen omgav Hågaån och som beskrivs i Linnés Herbationes Upsalienses. Här tränger källvatten upp och bildar ett smalt, ca 35 m långt klarvatten med omgivande, smalt kärr. Källvattnet är betydligt renare än Hågaåns näringsrika vatten.

I källans vattenfåra växer bäckveronika Veronica beccabunga. Linné skriver om dena: "Används om våren som sallad i Schlesien" (Tyskland). För älggräs anger Linné 15 olika provinsiella namn. Ordet älggräs har ingenting med älg att göra utan kommer av algräs, eftersom arten växer allmänt på sank och fuktig mark, ofta under alar. Linné skriver att "hela växten är väldoftande och strös för sin angenäma dofts skull av allmogen på golvet vid högtider". Gnuggar man bladen känner man snabbt dess aromatiska doft. Växten innehåller salicylsyra, vilken är febernedsättande. Den har även använts för att smaksätta öl.

Hågaåns dalgång har starkt förändrats över tiden. Under bronsåldern (c:a 1800 - 500 före kr. ) låg havsytan 15 meter högre än i dag och en vik av Ekoln nådde ända upp till Håga by längre upp i dalen.

Under 1700-talet hade havsvattnet sjunkit till en nivå bara 1,5 meter högre än i dag. Ändå har det förändrats mycket sedan dess. Vid den tiden tog man allt vinterfoder till djuren från ängsmarkerna utmed ån. Här var marken naturligt fuktig och vid översvämningarna under vår och höst fick ängen ny kraft av det näringsrika åvattnet. Ännu under 1800-talet bestod de låglänta markerna närmast ån mest av ängsmark men genom senare tiders utdikningar av marken och schaktningar nere vid Lurbo bro har man kunnat odla upp all mark utmed ån.

Den 10 meter höga klippformationen utefter Gottsundavandringen har i folkmun fått namnet Predikstolen. Liknelsen med prästens överblick från predikstolen över kyrkorummet är välfunnen. Härifrån har man en fantastisk utsikt över dalgången. Kanske finns även en koppling till det närliggande Fäbodarna som ägdes av kyrkan.

"De skuggrika bergsstupen vid Gottsunda, som äro rätt svåra att komma fram över, äro fulla av lundväxter, som hos oss äro rätt sällsynta". Så beskrivs området i avhandlingen Herbationes Upsalienses, som Linnélärjungen Fornander disputerade på år 1753. Och visst kan det vara svårt att ta sig fram. Skogsområdet Nåsten möter här Hågadalen med en markant förkastningsbrant, som är brantast vid Predikstolens klippa.

Området kring Predikstolen har sedan 1700-talet varit känt för sina botaniska värden. Under Linnés Herbationes blev Predikstolen ett av de mest uppskattade exkursionsmålen. Här hittade man många kräsna lundväxter och ormbunkar. Dessa är växter som föredrar skugga. Marken är fläckvis bar och saknar slutet grästäcke. Trots tidigare utnyttjande för bete m.m. har sannolikt lundpartierna runt Predikstolens bergsbranter varit en ständigt skuggad miljö med hög luftfuktighet. Detta kan vara förklaringen till den exceptionellt artrika faunan och floran som även innehåller arter med begränsade spridningsmöjligheter.

Av de växter som fanns här under denna tid har nu en del försvunnit som en följd av skogsavverkningar. Men förvånansvärt många av växterna från Linnés tid finns fortfarande kvar, liksom en mycket rik mossflora och svampflora på branter och murken ved. Bland träden märks alm, ask, hägg, sälg, gran och tall. Bland buskarna märks hagtorn (spetshagtorn), hassel, måbär, skogstry och olvon. I fältskiktet finns ett antal ovanligare arter, t.ex. den blekröda parasiten vätteros Latraea squamaria, vippärt Lathyrus niger, lundbräsma Cardamine impatiens, den giftiga busken tibast Dapne mezererum och ormbunken svartbräken Asplenium trichomanes. Andra arter är blåsippa Hepatica nobilis, liljekonvalj Convallaria majalis, majbräken Dryopteris filis-femina, lundgröe Poa nemorosa och hässlebrodd Milium effusum. Dessutom finns här tulkört Vincetoxicum hirundinaria och blodnäva Geranium sanguineum.

Bland mossbeklädda ekar i branten växer stensöta Polypodium vulgare, lundsmörblomma Vicia cassubica, lundelm Elymus caninus, nässelklocka Campanula trachelium, vårärt Lathyus vernus, underviol Viola mirabilis och lundbräsma Cardamine impatiens.

Brynskogen är rik på ädla lövträd. Den hyser ek, lind, alm och hassel. Här kan man träffa på lövskogsgynnade fågelarter såsom nötkråka, stenknäck, större hackspett, mindre hackspett och stjärtmes.

Alltsedan Linnés tid har området blivit utforskat av många naturforskare. I skuggade branter och som påväxt på träd och grenar är mossfloran välutvecklad med bl.a. grov baronmossa Anomodon viticulosus, fällmossa Antitrichia curtipendula, trubbfjädermossa Homalia trichomanoides, platt fjädermossa Neckera complanata m.fl. Svampfloran är särskilt väl beskriven redan av Elias Fries som uppger många ovanliga arter härifrån. Gamla döda, döende och kullfallna träd, särskilt aspar, hyser en speciell svampflora. På död asp växer kryddtofsskivling Pholiota sqarrosoides som bara påträffats på två lokaler i nutid. Ytterligare sällsynta och hotade arter finns på alm såsom tvåfärgsnopping Entoloma tjallingiorum och prakttagging Steccherinum robustius.

Området är även intressant för vedinsekter, främst skalbaggar knutna till asp. Här finns så gott som alla skalbaggar knutna till asp, bl.a. Upplands landskapsinsekt, den fridlysta cinnoberbaggen Cucujus cinnaberinum samt Lamellocossus terebra, Xyletinus tremulicola, Mezira tremula, Aradus truncatus och andra mycket sällsynta arter.

Vid Lurbobro krymper dalgången ihop och ån skär djupt ned i en ravin. Med fast berg på bägge sidor om ån var platsen lämplig för att bygga en bro som förband vägnätet från staden med Uppsala Näs och socknarna åt sydväst. En bit nedströms låg redan på Linnés tid Gottsunda kvarn som drevs av Hågaåns vatten. En del byggnader efter den gamla kvarnverksamheten finns kvar. I denna miljö måste det som Linné kallar Floras Eden ha legat, som "mottager de vetgiriga Floradyrkarna i sin famn och vederkvicker dem, innan de gå vidare till Vårdsätra eller återvänder hem till Uppsala". Sannolikt avses den östra sluttningen ned mot Lilla Gottsunda och Vårdsätraviken.